Med anledning av Alternativa Fredspriset
Poesin, freden, tårarna, fäderneslandet…
Foto: Maria Kallin
Artikelförfattaren Víctor Rojas, en colombiansk poet som bor i Sverige, är en av de krafter vars insatser lett fram till att Internationella poesifestivalen i Medellín tilldelats det alternativa fredspriset.
av Víctor Rojas
På väg till Stockholm, på den välskötta motorväg som förenar Sverige med övriga Europa, förkunnar radion att det alternativa fredspriset detta år tilldelats den Internationella Poesifestivalen i Medellín, Colombia. Jag är glad att jag reser ensam, så att ingen kan se hur glädjetårarna rinner nedför mina kinder. Utan att reflektera över det sänker jag hastigheten. Att ta emot en sådan fantastisk nyhet i så hög hastighet har sina risker... Snart ringer mobilen. Som tur är meddelar ett vägmärke att det kommer en bensinstation om 500 meter. Jag kör in på avfarten med känslan av att delta i en biltävling. Jag hinner precis svara i telefonen. Det är översättaren Maria Kallin som jublande glad frågar mig om jag har hört nyheten. “Och vi som redan hade förlorat hoppet”, säger hon. Och utan att ge mig tid att svara utbrister hon att poeten Bengt Berg, i sin värmländska bokhytta var den förste som ringde för att bekräfta den goda nyheten. Och att det var ett pris som fick oss att jubla av glädje men också påminde oss om att det i Colombia fortfarande finns väggar som stänger inne torterade människors klagan, osynliga spår av försvunna och miljoner tvångsförflyttade familjer på drift under bar himmel. Priset var en sköld till skydd mot bajonetternas eggar. Ett ljus för att driva bort skuggan som skyddar mördarna. Och att hon inte kunnat ringa mig tidigare, för så snart hon lagt på luren ringde det igen. Det var goda vänner som ringde för att dela den stora glädjen med oss. Maria pratade oavbrutet och jag fick inte ens en chans att fråga henne om hon var förkyld eller om hon också var rörd till tårar. Jag kunde förstå hennes känslosamma upprymdhet. För några år sedan hade jag själv varit i Medellín och lyssnat till poeter från Colombia och från jordens alla hörn som samlats för att broderligt och systerligt dela med sig av sin poesi och sin entusiasm. Metaforer sprängfyllda av liv och glädje exploderade i ett Colombia som hemsökts av våld och vrede. Och då jag kommit hem hade jag berättat för Maria om det jag sett och hört i mitt fjärran fädernesland. Poesifestivalen är en bred folklig manifestation för fred vars rop genljuder varje år i Colombia. Ur allt detta växte sedan idén att nominera Internationella Poesifestivalen i Medellín till alternativa fredspriset. Och Maria Kallin, trogen den svenska pragmatismen, kontaktade stiftelsen Right Livelihood Award för att ta reda på hur man bär sig åt för att nominera någon till priset, översatte de nödvändiga formulären och skickade ut dem till ett otal adresser. Colombia behöver ord som fred och solidaritet istället för lögner, vapen och mördare på fri fot. Och medan posten gjorde sitt jobb, pratade vi med poeten Lasse Söderberg som blev entusiastisk över idén, och med Bengt Berg, vars hjärta aldrig återvänt från Medellíns kullar. Och idén vann terräng och nådde ända till Soyinkas Afrika och slog rot i Hans M. Enzensbergers Tyskland. Och nu flyger nyheten världen över och får våra bröstkorgar att vidgas av glädje och våra ögon att förräda oss i dessa tider då det är ett brott att röras till tårar.
© Simon Editor